Avgifter med stöd av 4 § avgiftsförordningen

Med stöd i det generella bemyndigandet i 4 § 1–10 avgiftsförordningen kan alla myndigheter under regeringen, med undantag för affärsverken, ta ut avgifter för följande typer av varor och tjänster utan något särskilt bemyndigande från regeringen. För punkt 1–9 beslutar också myndigheten om avgifternas storlek upp till full kostnadstäckning, om inte regeringen har bestämt något annat. Det betyder att myndigheten kan sätta avgiften så att hela eller bara en del av självkostnaden täcks. För punkt 10, tjänsteexport, gäller dock alltid det ekonomiska målet full kostnadstäckning.

Verksamheten måste vara förenlig med myndighetens uppgift

Det finns också ett antal förbehåll och begränsningar i 4 § avgiftsförordningen som myndigheten måste tänka på. Den verksamhet som en myndighet tar ut avgift för med stöd av 4 § måste vara förenlig med myndighetens uppgift enligt lag, instruktion eller annan förordning. Det innebär att myndigheten inte får bedriva verksamhet som skiljer sig från dess ordinarie verksamhet. Oftast är en vara eller tjänst som myndigheten tar betalt för med stöd av 4 § något slags biprodukt till den ordinarie verksamheten.

Att verksamheten måste vara förenlig med myndighetens uppgift är inte detsamma som att varan eller tjänsten måste ingå i myndighetens ordinarie verksamhet. Om en myndighet exempelvis har en konferenslokal som den använder för eget bruk men då och då hyr ut räknas det som förenligt med myndighetens uppgift även om den ordinarie verksamheten inte har något med lokaluthyrning att göra.

Verksamheten måste vara av mindre omfattning eller tillfällig natur

En förutsättning för att myndigheten ska kunna ta ut avgifter med stöd av 4 § avgiftsförordningen är att verksamheten är av antingen mindre omfattning eller tillfällig natur.

Mindre omfattning räknas i relation till myndighetens förvaltningskostnader

För att bedöma vad som är verksamhet av mindre omfattning ska de sammanlagda intäkterna från försäljning av varor och tjänster (enligt 4 § 1–10 avgiftsförordningen) ställas mot myndighetens totala förvaltningskostnader under budgetåret.

Om intäkterna under en längre tid än två år överstiger ett belopp som motsvarar fem procent av de totala förvaltningskostnaderna ska verksamheten inte anses vara av mindre omfattning. Förvaltningskostnader är normalt de kostnader som redovisas under avsnittet Verksamhetens kostnader i myndighetens resultaträkning.

Begränsningen är avsedd att ge en signal till myndigheten om att verksamheten blivit så pass stor att det kan vara lämpligt att regeringen prövar om verksamheten ska bedrivas, och vilket ekonomiskt mål som i så fall ska gälla.

Om avgiftsintäkterna som tas ut med stöd av 4 § inte anses vara av mindre omfattning enligt ovan beräkning, behöver myndigheten pröva om intäkter motsvarande den överskridande delen istället är av tillfällig natur.

Tillfällig natur är normalt upp till två år

Normalt sett räknas en verksamhet vara av tillfällig natur om den pågår i högst två år. För sådan tillfällig verksamhet finns inga begränsningar för hur stora intäkterna får vara. Det kan till exempel gälla utlåning av personal eller uthyrning av utrustning till en nystartad myndighet tills denna hinner anställa egen personal eller anskaffa nödvändig utrustning.

I vissa fall kan intäkterna tillfälligt bli större än vad som är normalt även om verksamheten i sig bedrivs fortlöpande. Ett exempel är när en myndighet under en period ger ett stort antal kurser för att introducera en regelförändring, men där myndighetens kursverksamhet vanligtvis är av begränsad omfattning.

Alla myndigheter har serviceskyldighet

Avgifter får inte tas ut för sådana tjänster som ingår i myndighetens serviceskyldighet, det vill säga tjänster som en myndighet är skyldig att tillhandahålla allmänheten och myndigheter gratis. Bestämmelser om detta finns i förvaltningslagen (2017:900).

Varje myndighet ska lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhet. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Det gäller enligt 6 § förvaltningslagen.

Varje myndighet ska samverka med andra myndigheter inom ramen för den egna verksamheten. Varje myndighet måste därför bestämma var gränsen går mellan omfattningen av den service som ska vara gratis och den som myndigheten kan ta betalt för. Det gäller enligt 8 § förvaltningslagen.