Tidpunkt för utbetalning och betalningsflöde för lämnade bidrag

I 11 § anslagsförordningen (2011:223) regleras att utbetalning av bidrag från anslag ska göras i nära anslutning till att bidraget ska användas av mottagaren. Detta gäller om inte annat framgår av lag, förordning eller annat beslut av regeringen.

Av 7 § Ekonomistyrningsverkets föreskrifter och allmänna råd (ESVFA 2022:3) om anslag och inkomsttitlar framgår att en myndighet endast får betala ut bidrag om det är förenligt med anslagets ändamål och övriga villkor som är kopplade till anslaget. Vidare framgår det att myndigheten måste säkerställa att den årliga belastningen på anslaget och därmed utfallet på statens budget inte är missvisande.

För bidrag som finansieras med andra finansieringskällor än anslag finns inte några generella regler om utbetalningstidpunkt. Är utbetalningstidpunkten inte reglerad i lag, förordning eller annat beslut av regeringen kan det vara lämpligt att utgå från Statskontorets vägledning här även för bidrag med andra finansieringskällor än anslag.

Anslagsutfallet ska spegla verksamheten

Bestämmelsen om utbetalningar av bidrag innebär att myndigheten har en skyldighet att se till att anslagsutfallet på ett rättvisande sätt speglar den verksamhet som har bedrivits under året. Avsikten med bestämmelsen är att inte i detalj behöva reglera när bidrag ska betalas ut i varje enskilt fall.

Syftet med regleringen är att undvika att bidrag betalas ut långt i förväg eller att mottagaren måste ligga ute med pengar under lång tid, samtidigt som myndigheten har möjlighet att avväga exakthet i utbetalningarna mot administrativa insatser.

Även när en annan myndighet än den som disponerar anslaget betalar bidraget till slutmottagaren behöver man ta hänsyn till att anslaget ska belastas i nära anslutning till att bidraget ska användas.

Att utbetalningen involverar flera myndigheter innebär alltså inte att den myndighet som disponerar anslaget kan betala ut medel till den myndighet som gör den slutliga utbetalningen långt innan slutmottagaren ska använda medlen.

Välja utbetalningstidpunkt

Följande punkter är exempel på sådant som myndigheter generellt bör ta hänsyn till vid val av tidpunkt för utbetalning av bidrag:

• Utbetalningen bör inte ske före den tidpunkt då mottagaren behöver medlen.
• Utbetalningen bör inte tidigare- eller senareläggas för att påverka anslagsutfallet.
• Utbetalningstidpunkt bör väljas så att det inte uppstår oskäliga räntekostnader för staten.

Myndigheten avgör vad som är en lämplig utbetalningsplan

Myndigheten får avgöra vad som är en lämplig utbetalningsplan med hänsyn till att bidraget ska betalas ut i nära anslutning till att det ska användas av mottagaren. Ett bidrag kan betalas ut som engångsbelopp eller uppdelat på flera tillfällen, och i förväg eller i efterskott.

Det är vanligtvis inte lämpligt att ett bidrag som ska finansiera bestämda kostnader betalas ut i förskott, utan först efter att bidragsmottagaren har lämnat ett underlag som kan verifiera nedlagda kostnader.

Den bidragsgivande myndigheten bör sträva efter att minimera eventuella ränteeffekter för såväl myndigheten själv som mottagaren.

Om utbetalningstidpunkten är reglerad i lag, förordning eller annat beslut av regeringen gäller naturligtvis den bestämmelsen och styr när myndigheten ska betala ut det aktuella bidraget.

Bidrag som betalas ut i förväg

Ett bidrag som betalas ut i förväg för att finansiera löpande verksamhet bör inte betalas ut som ett engångsbelopp. I stället bör bidraget betalas löpande under den tid som det är planerat att verksamheten ska pågå. En lämplig utbetalningsplan kan i sådana fall vara att betala ut bidrag i början av varje kvartal. Men om det totala beloppet som myndigheten ska betala ut under året är lågt kan hela bidraget betalas ut vid ett tillfälle.

När bidrag betalas ut i förväg bör myndigheten göra en avstämning med mottagaren för att säkerställa att tidigare utbetalningar har använts enligt plan. Detta bör göras minst en gång per år, inför årets sista utbetalning.

Vid väsentliga förseningar eller andra avvikelser bör utbetalningen av nya medel anpassas till genomförandet. Ett exempel på en sådan anpassning är att myndigheten inte betalar ut nya medel förrän bidragsmottagaren har förbrukat tidigare utbetalade medel, eller har vidtagit överenskomna åtgärder för att hantera andra avvikelser.

Icke räntebärande betalningsflöde används normalt för transfereringar

Det finns två betalningsflöden i det statliga betalningssystemet: räntebärande och icke räntebärande. I de flesta fall ska betalningar hänförbara till myndighetens förvaltning hanteras via det räntebärande flödet, medan utbetalningar av bidrag och inbetalningar av uppbörd hanteras i det icke räntebärande flödet.

Transfereringar utbetalas alltså i regel från konton kopplade till det icke räntebärande betalningsflödet, om myndigheten har ett sådant. Ett icke räntebärande flöde innebär att myndigheten har rätt att dra medel från statens centralkonto (SCR).

Anledningen till att transfereringar och uppbörd hanteras i det icke räntebärande betalningsflödet är att myndigheten inte ska kunna tillgodoräkna sig ränta på sådana medel som inte hör till myndighetens egen förvaltning, utan som myndigheten bara förmedlar eller uppbär för statens räkning.

I 8 § ESV:s föreskrifter och allmänna råd om anslag och inkomsttitlar finns regler om vilket flöde en bidragsmottagande myndighet ska använda när den tar emot bidrag från en annan myndighet.