Förenklingsregler för tillgångar av mindre värde
I regelverket finns det en förenklingsregel som innebär att myndigheten kan redovisa inköp av maskiner och inventarier av mindre värde som en kostnad i resultaträkningen direkt vid anskaffningen. Det betyder att anskaffningsutgiften för dessa tillgångar inte fördelas ut över nyttjandeperioden. Förenklingsregeln om mindre värde framgår av ESV:s allmänna råd till 5 kap. 1 § förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag.
Mindre värde bör utgå från ett halvt prisbasbelopp
Beloppsgränsen för vad som är ett mindre värde bör utgå från ett halvt prisbasbelopp. Om en anläggningstillgång har ett anskaffningsvärde (exklusive moms) som understiger ett halvt prisbasbelopp kan alltså utgiften för anskaffningen redovisas som en kostnad i resultaträkningen, i stället för som en tillgång i balansräkningen.
Eftersom definitionen av mindre värde framgår av ett allmänt råd innebär det att myndigheter kan avvika från den angivna beloppsgränsen om det finns skäl till det. Exempelvis kan en myndighet med omfattande investeringsverksamhet bedöma att beloppsgränsen i de allmänna råden är oväsentlig i förhållande till myndighetens verksamhet, och därför tillämpa en högre beloppsgräns. Det är dock viktigt att myndigheten kan beskriva och motivera bakgrunden till den valda beloppsgränsen.
Tillgångsredovisa större anskaffningar av likartade tillgångar
Större anskaffningar av likartade tillgångar är undantagna från förenklingsregeln om mindre värde. Sådana inköp bör därför redovisas som en tillgång i balansräkningen även om anskaffningsvärdet för varje enhet enskilt understiger den beloppsgräns som myndigheten har fastställt.
Så för att bedöma om en anskaffning ska redovisas som en tillgång i balansräkningen eller som en direkt kostnad i resultaträkningen behöver myndigheten ta ställning till vad som är att ses som en större anskaffning. Här bör myndigheten beakta sina inköpsmönster och kostnadsfördelningen över tid.
Myndighetens inköpsmönster påverkar redovisningen
En myndighets inköpsmönster kan påverka hur större anskaffningar bör redovisas. Om en myndighet exempelvis anskaffar inventarier till en stor del av myndigheten under ett och samma år bör hela anskaffningen redovisas som en anläggningstillgång, även om värdet på respektive anskaffning understiger myndighetens beloppsgräns.
Om myndigheten däremot köper in samma mängd inventarier under flera år, vilket leder till en jämnare kostnadsfördelning över tid, kan inventarierna i stället redovisas som en kostnad i resultaträkningen i takt med att de köps in.
Ett exempel där redovisningen av samma typ av inköp kan skilja sig åt över tid är när en myndighet flyttar till nya lokaler och köper in nya kontorsmöbler. I ett sådant fall bör möblerna redovisas som tillgångar, även om respektive möbel är av mindre värde. Men om myndigheten senare väljer att byta ut möblerna löpande under flera år kan det finnas skäl att inte redovisa de nyinköpta möblerna som tillgångar, utan i stället ta kostnaden i den period anskaffningen sker.
Kostnadsfördelningen över tid avgör vad som räknas som större anskaffningar
Ett väsentligt anskaffningsbelopp bör inte vara det enda skälet till att redovisa ett inköp som en tillgång. Ett sådant exempel är om en myndighet köper datorer till en tredjedel av sina anställda, där datorerna är planerade att användas under tre år. Då kan myndigheten välja att inte redovisa datorerna som tillgångar, även om det totala anskaffningsvärdet uppgår till ett väsentligt belopp. Men det förutsätter att myndigheten har ett inköpsmönster där de löpande förväntas byta ut ungefär en tredjedel av datorerna respektive år, och att kostnaden för dessa inköp därmed fördelas jämnt över tid.
Om myndigheten bedömer att reglerna om större anskaffningar av likartade tillgångar ska tillämpas för en viss typ av inventarier som ska anskaffas under året, har det ingen betydelse vid hur många tillfällen anskaffningen sker. Samtliga inventarier, oavsett anskaffningstidpunkt, bör i sådana fall hanteras på samma sätt och därmed redovisas som tillgångar.
Det som är avgörande vid större anskaffningar är om kostnadsfördelningen över tid påverkas. Om myndigheten köper in inventarier jämnt fördelat över tid behöver undantagsregeln att ta upp större anskaffningar av likartade tillgångar inte tillämpas.
Inventarier med naturligt samband kan redovisas som ett objekt
Vissa inventarier som myndigheten anskaffar kan bestå av flera separata delar där delarna har ett naturligt samband. Det kan exempelvis handla om möbler till ett konferensrum. Sådana inventarier bör anses vara av mindre värde bara i de fall det totala värdet understiger myndighetens gräns för mindre värde. För att minska den administrativa bördan kan dock dessa inventarier redovisas tillsammans som ett enda investeringsobjekt i anläggningsregistret.
Ibland kan det vara svårt att fastställa vilka inventarier som har ett naturligt samband. Om inventarierna kommer att användas tillsammans under hela inventariernas respektive nyttjandeperioder är det en klar indikation på att de har ett naturligt samband. Om det är mindre sannolikt bör myndigheten i stället bryta ned delarna och redovisa som olika avskrivningsobjekt. Det förutsätter då att respektive del uppgår till ett väsentligt belopp.
Vid utrangering av väsentliga delar av en tillgång med naturligt samband bör myndigheten överväga att skriva ned tillgångens bokförda värde. Det kan bli aktuellt om myndigheten exempelvis har redovisat kontorsmöbler till ett konferensrum som ett enda avskrivningsobjekt och sedan utrangerar en stor del av möblerna. I sådana fall ska myndigheten göra en bedömning av hur stor andel av möblerna som har utrangerats och göra en motsvarande nedskrivning av tillgången.