Redovisning av beredskapstillgångar

Vissa myndigheter är ålagda särskilda civila eller militära beredskapsuppgifter. I dessa uppgifter ingår bland annat att myndigheten ska trygga försörjningen av vissa varor, materiel och inventarier i händelse av krig och kriser. För att klara av uppgiften kan myndigheten behöva lagerföra varor och materiel, vanligtvis i egen regi.

Beredskapstillgångar infördes som redovisningsbegrepp i mitten av 1990-talet för tillgångar som anskaffas för att klara landets försörjning i ett krisläge eller för att genomföra uppgifter i krig. En beredskapstillgång är inte avsedd för försäljning eller för att brukas i myndighetens ordinarie verksamhet, utan avsikten med tillgången är att trygga en viss beredskapsnivå under en överskådlig tid. Beredskapsnivån kan dock ändras beroende på omvärldsfaktorer.

Beredskapstillgångar klassificeras som anläggningstillgångar

Beredskapstillgångar ska klassificeras som en anläggningstillgång enligt 5 kap. 3 § Ekonomistyrningsverkets föreskrifter och allmänna råd (ESVFA 2022:1) om årsredovisning och budgetunderlag.

Beredskapstillgångar delas i redovisningen in i:

• beredskapsinventarier
• beredskapsvaror (beredskapslager)
• immateriella beredskapstillgångar.

Det som skiljer beredskapsvaror från beredskapsinventarier är att värdet på tillgångarna inte planenligt minskar i värde genom användning eller innehav. Däremot kan en nedskrivning av såväl beredskapsinventarier som beredskapsvaror bli aktuell om tillgångens nyttjandevärde har minskat.

Beredskapsinventarier anskaffas för stadigvarande bruk

Beredskapsinventarier är tillgångar som anskaffas för stadigvarande bruk eller innehav. Avsikten vid anskaffningen är att tillgången inte ska avyttras under sin nyttjandeperiod. Myndigheten ska skriva av tillgångarna enligt en avskrivningsplan på motsvarande sätt som för andra materiella anläggningstillgångar.

Beredskapsinventarier kan i flera avseenden likställas med traditionella maskiner och inventarier. Till skillnad från de flesta övriga inventarier förslits dock beredskapsinventarier vanligtvis inte genom användning. Det innebär att den tid som tillgångarna skrivs av enligt plan (nyttjandeperioden) kan vara längre än för motsvarande tillgångar som används i myndighetens verksamhet.

Tillgångar under uppförande redovisas under balansposten Beredskapstillgångar

Till skillnad från anläggningstillgångar som byggs upp i övrig verksamhet ska myndigheten under uppförandetiden redovisa beredskapstillgångar under balansposten Beredskapstillgångar, och inte under Pågående nyanläggningar. Det är lämpligt att i bokföringen särredovisa beredskapstillgångar under uppförande från övriga beredskapstillgångar, eftersom de ska börja skrivas av först när tillgången kan tas i bruk.

Immateriella beredskapstillgångar

Det är vanligt att det finns immateriella inslag i beredskapsinventarier, till exempel styr- och radarsystem i JAS-plan. Det är däremot ovanligt att myndigheter anskaffar eller bygger upp immateriella tillgångar som uteslutande används för beredskap. I de fall det förekommer bör dessa redovisas under posten Beredskapstillgångar och specificeras i not.

Beredskapsvaror är ingen omsättningstillgång

Beredskapsvaror (beredskapslager) klassificeras som en anläggningstillgång trots att de omsätts löpande, eftersom syftet med innehavet är långsiktigt. Men beredskapsvaror ska inte innehas tills de har blivit inkuranta. För att minimera kostnaderna omsätts de i stället vid den tidpunkt det är mest fördelaktigt för staten. Det innebär att myndigheten inte ska skriva av beredskapsvaror enligt någon plan, eftersom de inte fortlöpande minskar i värde. Myndigheten kan vid behov använda etablerade metoder för löpande inkuransnedskrivningar som exempelvis bygger på historiska data.

Redovisa och värdera beredskapsvaror som anläggningstillgångar

Beredskapsvaror redovisas alltså inte som omsättningstillgångar (varulager) även om de i många fall kan likställas med andra lagertillgångar. Värderingsreglerna för varulager är avsedda för tillgångar som införskaffats för att löpande omsättas i myndighetens ordinarie verksamhet, eller säljas i en normal affärsprocess.

Beredskapsvaror lagerförs däremot för att trygga en viss beredskapsnivå. Beredskapsvaror som anskaffas för stadigvarande innehav ska värderas som anläggningstillgångar.

Använd FIFU-metoden vid avyttring

I vissa fall anskaffas en stor mängd beredskapsvaror vid olika tillfällen för att myndigheten ska kunna uppfylla sin beredskapsuppgift. Det kan vara svårt att vid avyttring fysiskt särskilja olika anskaffningar av likvärdiga beredskapsvaror, till exempel andningsmasker och andningsutrustning.

I dessa fall ska FIFU-metoden användas för att fastställa vilka tillgångar som har avyttrats. Metoden innebär att värdet på lagret ska beräknas efter de senast inköpta partierna. Det innebär att en myndighet i sitt lagerhanteringssystem måste kunna skilja olika anskaffningar åt beträffande pris, kvantitet och anskaffningstidpunkt.

Myndigheten kan använda en vägd genomsnittsberäkning av lagervärdet, om den ger en god uppskattning i förhållande till FIFU-metoden. En förutsättning för att använda denna beräkningsmetod är att skillnaden är liten mellan olika partiers anskaffningspris. I de fall där lagret av beredskapsvaror omsätts efter flera år och där anskaffningspriserna avsevärt skiljer sig åt, bör myndigheten inte använda en genomsnittsberäkning då den kan bli missvisande.

Vissa tillgångar som omsätts får tas upp till bestämd mängd och fast värde

Materiella anläggningstillgångar, råvaror och förnödenheter som omsätts och vilkas sammantagna värde är av underordnad betydelse för myndigheten får tas upp till en bestämd mängd och ett fast värde. En förutsättning är att deras kvantitet, värde och sammansättning inte varierar väsentligt. Detta framgår av 5 kap. 11 § förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag.